Om någon hade googlat ordet lycka idag så hade dessa bilder kommit upp. Fy fan vad skön dag vi haft! Tentaångest: zero. Solsken: massor.

Att få lägga till ytterligare prickar i fräknesamlingen och byta vinterblek hy mot rosaskimrande kinder är helt fantastiskt. Att få göra det med världens bästa wing-man över en picknic och med fiskmåsarnas skrik svagt ringandes i öronen gör det inte sämre. Ja, jag är på jordens mest positiva humör! 

Dagen avslutades hemma hos Sanna med pannkaksmiddag eftersom vi saknade våffeljärn. Asså vilken student har detta köksredskap? Idag hade jag varit varmt öppen för numret till denna person!    

Igår anordnades en förfest hemma hos oss som kan gå till historien som världens kortaste. När alla var på plats var klockan cirkus halv åtta och 75 minuter senare lämnade vi el apartamento för Trägår'n. Den Svenska Björnstamen virvlade runt på scen och det var precis så fantastiskt svettigt och trångt som det bara kan vara i samband med livekonserter (och möjligtvis vid släpp av H&M-samarbeten).

Mer förträffliga ord på T: töser, tankar, trolldom, toblerone, trosor, tycka, träffas, tampong, tidvatten, tapeter, taxichaufförer, tur, täcke, temperaturhöjning, träning och tacksamhet.

100 procent innehållslöst inlägg.

Ett litet störningsmoment: favoritsysselsättningen i min klass under föreläsningar är att knäcka fingrar. Jag som har problem när jag bara hör mina egna knän göra knäckande läten när jag böjer mig ner tycker att detta är sjukt obehagligt. Som att bryta frigolit eller bita i en handduk. Rysningsfeelings deluxe! Mina classmates bara garvar åt mig men jag funderar på att göra något radikalt som att sätta upp skyltar i föreläsningssalen eller hacka mig in på allas datorer för att upplysa om fingerknäckandets obehag.. To be continued.

Just nu är jag på ett så jäkla gott humör. Jag är sådär glad att jag ständigt går runt med ett stort smile i ansiktet som negativa männsikor stör sig sönder på. Hur kan hon vara glad? Det är ju KALLT?! Och blåsigt?! Precis innan jag satte mig framför dumburken gjorde jag det som bilden fångar; fuldansar i brist på annat att lägga överskottsenergin på.

Veckan innehåller väldigt mycket roliga planer, så där har ni orsaken till all positivsim den här bloggen förmedlar för tillfället. Idag startar Grey's igen vilket enligt mig är en av världens smartaste tv-idéer; snyfthistorier, intelligenta och snygga skådespelare samt fler kärleksaffärer än Hugh Hefner hann med under sin livstid. Bra där!

Imorgon ska vi ses några i klassen efter avslutad föreläsning för att först ha tacomys och sedan dimpa ner våra tiny bootys i biosalongen för att se En gång i Phuket. Härligt sällskap,  god MAT, biopopcorn och en stor portion humor kommer helt klart väga upp torsdagens betyg eftersom jag samma dag tvingas umgås med Lärarbibeln.

På fredag kommer lite Skövdefolk till vår kära trea och planerna är att sedan bege oss ut i Göteborgs förträffliga uteliv då Den Svenska Björnstammen entrar Trädgårdsscenen. Musik är alltid, alltid bäst live så hjärta på det också.

Som om livet inte kunde vara bra nog så kommer även lördagkvällen innehålla festligheter. Återigen är det klassen som kommer umgås och återigen ingår mat i umgåskonceptet. Men mat är, precis som träning, så jädra mycket roligare att göra ihop med några andra. Att slänga ihop en fläskfilé en tisdagskväll när man sitter själv vid köksbordet känns liksom inte jättelockande.

Hej hopp! 
(Hehehehe)


  

I helgen blev vi mer bekanta med den östgötska dialekten och sedan dess har vi inte riktigt fått tillbaka vår naturliga tonklang i meningarna vi iscensätter. Problemet kan också bero på att vi titt som tätt sitter och citerar följande hysteriskt roliga klipp. Jag. Får. Ingen. Luft.

I helgen drog Em und Em ut på korståg genom hela Svea Rike. Nä, men vi var i de stora metropolerna Skövde och Karlstad. I kära hemstaden umgicks vi med härliga släkten och till den värmländska orten åkte vi först och främst för att se hockey. Brorsans älskade Timrå gästade Färjestad och satte käppar i hjulet för hemmalaget i och med att de gick och skrällvann. Skitkul! De hatiska blickar vi fick när vi jublade över Timrås mål går inte att uppleva på annat ställe än där ett för längesedan slutspelsklart lag får stryk av den klara tabelljumbon. 

I K-town hann vi även med att våldgästa Erics källare, göra av med delar av csn-budgeten på kläder och testa på det värmländska utelivet. Tyvärr finns det ingen mer bild från helgen än en på mig och BB-Gurkan klockan halv två på Tempel, och den är icke publicerbar. Istället får ni nöja er med en bild på mig, frugan och Eric från tidigare i vintras där vi töser, för att citera Eric, "är lite mer bruna än vad vi är nu".




 

När vi ändå i tidigare inlägg har skrivit om att jag är klantig så kan vi lika gärna  spinna vidare på ämnet.

I tisdags kväll lyckades jag, trots att jag hade nycklar med mig, bli utelåst. Jag hade varit och handlat när jag skulle gå in genom portingången och där mötte jag mina sambos Hanna och Ricard som öppnade dörren för mig. Jag övervägde om jag skulle ta hissen eller trapporna men valet föll till slut på det sistnämnda eftersom jag tänkte att vardagsmotion är bra. Efter lite stönande och med tunga ben var jag uppe på den femte våningen, försökte sticka nyckeln i låset och upptäckte att det inte funkade.

Då har jag givetvis tagit med mig nyckeln som visserligen funkar i mitt hem, men i det hemmet som ligger i Skövde. "Jaha ja", tänkte jag. "Det var ju typiskt. Tur jag har mobilen i alla fall så jag kan ringa efter dem". Fast, nä. Eftersom jag bara skulle gå och handla så resonerade jag som så att jag faktiskt kunde klara mig utan phonen i fem minuter, men ack som jag förbannade valet senare.

Så där stod jag, utan nycklar, mobil och varma kläder. Nu var detta dock inomhus men eftersom vår trappuppgång saknat fungerande element sedan..? Aa, ett tag i alla fall så var det inte varmt. Mina sambos skulle ju bara ut på en liten promenad så jag beslutade med tanke på att jag kunde bli utelåst ute att stanna kvar i den kära trappuppgången. Problemet var bara att Hanna och Ricard inte tog en liten sväng i kvarteret utan var ute på en riktig skogsmullepromenad på 2,5 h. Så vad gör man då när man är ensam i en trappuppång?

Min första tanke var såklart att äta upp det jag hade handlat. Eftersom jag var så sysslolös kunde jag lika gärna käka lite. Tyvärr hade jag bara handlat flytande eller kladdiga produkter så som mjölk, fil, fond och keso men även konserver som är inbrottssäkra, så det enda som återstod var en stackars fetaost som jag mumsade några tuggor på innan jag fick ont i magen. Då beslutade jag mig för att gå lite wild n' crazy och åka upp och ner i hissen. För er som undrar så tar det 33 sekunder att åka från bottenplan till våningen längst upp, det är 36 olika stenplattor på varje våning, 134 trappsteg i hela huset (146 om man räknar med källartrappan) och det tar sju minuter för lampan i trapphuset att släckas. Hej brist på underhållning.   

Ungefär såhär glad var jag vid tillfället: