Wednesday walking
Onsdagar är jag som tidigare nämnt ledig, vilket innebär bildbomb eftersom jag både har tid och ork att släpa med mig min tegelsten till kamera.
Denna morgon började med superfrukost; en stor kopp te och keso med banan. Så jävla gott! När jag lade mig igår längtade jag riktigt till att jag skulle vakna eftersom jag skulle få äta så god frukost, vilket egentligen borde klassas som att vara lite halvt dum i huvudet. Ingen normalt funtad människa längtar efter att gå upp tidigt och lämna sköna sängen, särskilt inte för en liten mejeriprodukt med frukt.
Efter frukosten fastnade jag i vanlig ordning framför dumburken och varierade facebookstalkning med att läsa igenom iq-befriade bloggar á la Kissie. När jag hade suttit en stund kände jag att fler och fler celler lämnade hjärnkontoret, så då övergick jag till att attackera det stackars plommonträdet i jakt på mer mat.
När jag ändå var igång med att underhålla magen var det lika bra att göra lunch också. Wok och cous-cous åkte ner i födoröret innan jag hoppade på den halvt fungerade cykeln mot resecentrum. Jag borde verkligen göra något åt cykelhelvetet för det hörs på ett hundrametersavstånd att jag kommer. Dunk-dunk-dunkdunk-dunk-dunk-dunkdunk låter det, men eftersom ringklockan också är trasig så gör det vid närmare eftertanke inte jättemycket att cykeln är högljud.
När jag anlände till Skövdes ställe för sprit- och knarkdeals (aka resecentrum) tyckte jag att folk stirrade en väldans på mig. Jag undrade om jag hade en såndär wow-dag då jag var ovanligt snygg, men dessa tankar försvann lika snabbt som de hade kommit när jag tittade ner på mina brallor. Då hade jag lyckats spräcka jeansen under cykelturen, och naturligtvis var gud inte nådig utan satte revan mitt i skrevet. Score!
När jag klev av bussen fick jag gå ett bra tag i olidlig värme innan jag kom fram till mitt slutmål Skara Sommarland. Jag förbannade både en och två gånger att jag hade valt svarta jeans och mc-boots för min vandring, men jag sjöng ut min ilska genom att högt och med tondöv stämma vråla and I would walk 500 miles and I would walk 500 more. Sångterapi mot agressioner is the new black har jag hört!
Efter att ha missat första bussen tillbaka (där for dagens andra grova svordomsmassa ut från flabben) hamnade jag till slut i min home town vars namn man inte kan uttala utan att låta bonnig. Där väntade en fika och en hobbyamerikan på mig och kompenserade genast upp den dåliga eftermiddagen.
Dagen avslutades senare med en powerwalk med Carro och Emelie som inte varade längre än det fina vädret, så motionen ersattes med onsdagsmys. Ibland älskar man vädergudens timingar.
/Emma
Denna morgon började med superfrukost; en stor kopp te och keso med banan. Så jävla gott! När jag lade mig igår längtade jag riktigt till att jag skulle vakna eftersom jag skulle få äta så god frukost, vilket egentligen borde klassas som att vara lite halvt dum i huvudet. Ingen normalt funtad människa längtar efter att gå upp tidigt och lämna sköna sängen, särskilt inte för en liten mejeriprodukt med frukt.
Efter frukosten fastnade jag i vanlig ordning framför dumburken och varierade facebookstalkning med att läsa igenom iq-befriade bloggar á la Kissie. När jag hade suttit en stund kände jag att fler och fler celler lämnade hjärnkontoret, så då övergick jag till att attackera det stackars plommonträdet i jakt på mer mat.
När jag ändå var igång med att underhålla magen var det lika bra att göra lunch också. Wok och cous-cous åkte ner i födoröret innan jag hoppade på den halvt fungerade cykeln mot resecentrum. Jag borde verkligen göra något åt cykelhelvetet för det hörs på ett hundrametersavstånd att jag kommer. Dunk-dunk-dunkdunk-dunk-dunk-dunkdunk låter det, men eftersom ringklockan också är trasig så gör det vid närmare eftertanke inte jättemycket att cykeln är högljud.
När jag anlände till Skövdes ställe för sprit- och knarkdeals (aka resecentrum) tyckte jag att folk stirrade en väldans på mig. Jag undrade om jag hade en såndär wow-dag då jag var ovanligt snygg, men dessa tankar försvann lika snabbt som de hade kommit när jag tittade ner på mina brallor. Då hade jag lyckats spräcka jeansen under cykelturen, och naturligtvis var gud inte nådig utan satte revan mitt i skrevet. Score!
När jag klev av bussen fick jag gå ett bra tag i olidlig värme innan jag kom fram till mitt slutmål Skara Sommarland. Jag förbannade både en och två gånger att jag hade valt svarta jeans och mc-boots för min vandring, men jag sjöng ut min ilska genom att högt och med tondöv stämma vråla and I would walk 500 miles and I would walk 500 more. Sångterapi mot agressioner is the new black har jag hört!
Efter att ha missat första bussen tillbaka (där for dagens andra grova svordomsmassa ut från flabben) hamnade jag till slut i min home town vars namn man inte kan uttala utan att låta bonnig. Där väntade en fika och en hobbyamerikan på mig och kompenserade genast upp den dåliga eftermiddagen.
Dagen avslutades senare med en powerwalk med Carro och Emelie som inte varade längre än det fina vädret, så motionen ersattes med onsdagsmys. Ibland älskar man vädergudens timingar.
/Emma
Kommentarer
Trackback
