Så länge jag kan minnas har jag alltid tävlat. Var det inte inom sport så var det inom något annat; allt från den som hade mest blå ögonskugga i femman till den som kunde rapa alfabetet fortast. Eller som jag och brorsan gjorde när vi bilfärdade genom Europa när vi var små; den som kunde bevara sina Chicken McNuggets längst.  

Man kan säga att jag blivit skadad för livet. Tävlingsmänniska är ett annat begrepp. Hur som haver så har jag svårt att se grannen i gympasalen göra mer armhävningar än vad jag gör, och när jag är ute på en joggingtur har jag kommit på ett alldeles eget plus/minussystem. 

Jag hatar att bli omsprungen och älskar att springa om, där har ni grunden i mitt system. För varje person som springer om mig får jag ett minus, och när det tvärtom är jag som har den höga speeden, då är det plus som läggs på kontot. Ni fattar galoppen. Har man riktigt otur kommer det vältränade Hagen-gänget i en grupp om 30 och springer om en. Då kan man lika gärna börja gå.

För att göra det lite mer komplicerat har jag vissa personer som ger lite mer plus och vissa som ger lite mer minus. Att springa om en vältränad kille under 25 (2+), en cyklist (3+) eller någon från Skövdes elitsatsande lag (4+) är något som uppskattas lite mer. Om däremot en 60+-gubbe (-2), en tjej i rosa sammetsoverall (-3) eller pappa (-4) springer om mig så ryker det rejält med poäng från plussidan.

Och ja, jag vet om att det här inte direkt är normala tankar.

/Emma